aLowLifeinHighHeels

Jag gillar inte att säga hejdå, det är inte kul nånstans. Men ibland måste man för bådas (med risk för att låta egoistisk: men i detta fallet mest mitt..) bästa. Jag tänker inte gå in på detaljer, men jag vet att båda helst hade skippat det där H-ordet.. Vi är ju trots allt in love och ingen av oss vill egentligen lämna varandra. Men idag fick det bli så och det känns tungt. Mycket tungt. Asjobbigt. Skittråkigt. Onödigt. Rövhål. Behöverjagfortsätta?

Men att få fina kommentarer och veta att folk (läs: en "man" jag träffat ute, men knappt lärt känna) står och stampar och väntar på en tills all kris är över, gör det hela faktiskt enklare. Det kanske låter dumt och egoistiskt, men ibland måste man få vara det. Ibland måste man tänka på sig själv i första hand, och det är det som jag (äntligen?) gör nu. Det ger liksom en liten bekräftelse, mitt i allt kaos, att det finns andra också. Som bryr sig. Och lyssnar och väntar och är intresserad av en. Och det är just det jag behöver! För visst, det underlättar ju.. Sen menar jag inte att jag ska springa in i nått nytt direkt, för det vägrar jag. Men just det här att jag kan se framåt och inte tänka att det inte finns andra, för det gör det. Nej, det skulle aldrig funka med nått nytt nu. För absolut kommer jag sakna honom, pojken som jag verkligen kände och som jag kunde vara mig själv med. Och visst kommer jag jämföra, det gör man ju. Och visst kommer ingenting verka lika bra, lika enkelt och lika självklart. Och visst kommer det vara jobbigt.. Så in i helvetes jobbigt, men förhoppningsvis går det över. Eller jag vet att det kommer gå över, men jag hoppas det gör det snabbt.. (Ha, stor chans.)

Jag vet faktiskt inte vart jag ville komma med det här inlägget, jag ville nog mest bara skriva av mig lite. Egentligen inte till er, för ni har inte med det här att göra. Men nu blev det så. Ciao,