aLowLifeinHighHeels

Madde, denna tjej.. jag imponeras något så fruktansvärt av henne. En 20-årig tjej som kämpat mot cancer i ett år, men ändå bara haft de positiva tankarna i huvudet. Läs hennes blogg här. Har suttit och läst igenom den ett tag och även hennes mammas blogg & hennes pojkväns. Och det är inte utan att beröras, ska jag säg.. Tårarna bara sprutade ett tag. På samma sätt som de tog farväl av Madde, tog vi farväl av morfar när han somnade in den 14 april i år, också pga av cancer. (Eller "den jävla idioten" som Madde valde att kalla sjukdomen) Den dagen kommer upp i mitt huvud igen, speciellt bilden då min kusin Simon ska gå fram till sängen och ta farväl och allt bara brister för honom. Han storgråter och får bara fram "nej, nej, nej..." Men samtidigt var det vackert, och som de skriver i sina bloggar här ovan, så kändes det inte som morfar var borta utan att han var med och såg allt. Och att han var lycklig. Är det inte konstigt? :)