aLowLifeinHighHeels

Hemkommen och sitter och spelar Didn't we almost have it all med Timo om och om igen. Sorgligt. Precis som mitt läge är. Det är nu såhär några dagar efteråt det är som jobbigast, när man inte har fått prata med eller ens höra rösten på ett bra mycket längre tag än vad man var van vid, vad man tog för givet. Eller nej, jobbigast är det nog när det gått en månad och man tvingar sig själv att fatta att "Nej, det är såhär det ska vara och det är såhär det kommer vara, vi kommer aldrig krypa ner under samma täcke tillsammans igen eller skratta tillsammans eller ge varandra världens bästa godnattpuss mer. Inse!" Tro mig, jag har varit där några gånger förut.. Så just nu är jag bara inne i "fas nr 1". Och jag hatar redan tvåan..

Jag vill inte ha nya vanor, jag vill inte lära känna nån ny och behöva öppna mig för någon främling. Nej, inte just nu. Jag trodde det skulle gå, jag försökte, men just nu är jag bara ett vrak som vill stänga in mig i min puppa och bo där föralltid. I alla fall ett tag, tills jag har lärt känna mig själv och fattat vad jag själv vill. Vart tog den starka superwoman jag inbillade mig att jag var vägen?

Jag tror det är lite för komplettering, lite för att lägga plåster på såren. Men det blir ju ingen komplettering när det är inte är det jag är van vid, när det inte är som det brukar vara, så självklart och så enkelt. När det inte är du. Mina sår är jävligt öppna just nu och jag tror inga plåster i världen skulle kunna att lappa ihop det. Det var ju du som skulle laga mig, inte han. Jag tänker inte låta någon annan göra det jobbet nu. Jag lagar mig själv.

Bara ge mig lite tid.